En timme frusen till ett ögonblick i Afrika

 

En timme frusen till ett ögonblick.

 

Tisdag morgon, vaknar tidigt, idag är det dags. Möter upp med de övriga 7 i vår grupp och lyssnar på genomgången av guiden. Vi lämnar samlingsplatsen och börjar vandra uppför berget. Högre och högre upp, längre och längre in i gorillaland. Det är grönt, regnet har kommit tidigt i år. Filmnamnet ”De dimhöljda bergens gorillor” känns självklart. Vi kan inte se toppen av berget. Allt är täckt i en ogenomtränglig dimma.

Högre och högre. Efter två timars vandring uppför får vi reda på att spårarna som startade tidigare på morgonen har hittat ”våra” gorillor. Allt blir plötsligt lite lättare. Nu gäller det bara för oss att komma dit, innan de hinner flytta sig igen. Vi börjar se spår av dem, var de haft en tidigare övernattning, var de gjort ett toalettbesök.

 

  

 

Har givetvis läst på lite, vad man kan förvänta sig, vilket avstånd man ska hålla till dem och vad man gör om de kommer mot en. Har lyssnat
på guidens genomgång av samma saker, men inget av detta kan förbereda en på upplevelsen att se den första av bergsgorillorna, klättrande uppför ett träd. Vi stannar, väntar, och en efter en kommer de fram runt omkring oss, till synes
oberörda av vår närvaro. Vi flyttar oss lite, guiden har fått syn på silverryggen, familjens överhuvud. Lugnt sittandes mumsande på bladen från sitt favoritträd. Fler yngre gorillor närmar sig. Plötslig finner vi oss i det närmaste omringade. Det finns framför oss, bakom oss och ovanför oss. Undrar stilla vem som studerar den andra mest. En av ungdomarna närmar sig, vi har fått besked om att alltid befinna oss minst 7 meter från den närmsta gorilla. Men ingen verkar ha brytt sig om att berätta detta för dem. Ynglingen stryker förbi mig på
mindre än en halvmeters avstånd. Lugnt och stilla. En timme har gått. Skulle själv inte kunna avgöra om det gått 15 minuter eller 4 timmar. Tiden känns oviktig. Men en timme är den tid man får i dess närvaro. Vi sätter oss en bit bort för att äta medhavd lunch.
Fotfarande kan vi se ett par av gorillorna uppe i ett träd en bit från oss. En bättre start på en semester går inte att få. Att se en bergsgorilla (eller flera) i sitt rätta element och på nära håll är en mycket speciell känsla. Jag lovar! Det går inte att beskriva, det måste upplevas – så se till att upplev!!!!!

 

 

Det känns konstigt att bli skakad tillbaka till verkligheten igen. Men östafrika är i högsta grad verkligt och Ugandas vägnät skakar en
verkligen tillbaka till denna verklighet. Har dock inget att klaga på denna verklighet. Måste säga att jag trivs bra i Uganda. Kopplar av några dagar på en liten ö, innan det är dags att fortsätta till steg 2 av resan. Safari i Kenya och Tanzania.

 

Kenya – landet kännt för långdistanslöpare, masaier och inte minst masai mara. Nationalparken som är odödliggjord genom otaliga dokumentärfilmer om migrationen över floden mara. Om hur miljoner gnuer och zebror korsar floden för att söka grönare bete på andra sidan i en cykel som återkommer år efter år. Historier om hur de flesta djur klara sig, men där ändå många faller offer för inte minst krokodiler som väntar på att de ska simma över. I början av september har de stora hjordarna samlat sig i Masai Mara. Vilket ger tillträde till ett närmast oöverskådligt skådespel av djur under en safari. Och safari ska det bli. Det var ju den andra anledningen att komma hit. Att själv få uppleva det man tidigare bara sett på TV. De stora öppna slätterna i Masai Mara och Serengeti. Slätter fyllda av Afrikas vilda djur. Och det är verkligen en
oöverträffad syn. På sna ställen är hjordarna av gnuer så stora att de verkar sträcka sig till horisonten. Mäktigt! Och inte minst, med så många betande djur på ett och samma ställe kommer naturligtvis köttätarna efter. Ingenstans på jorden är koncentrationen av de stora kattdjuren så hög som här. Lejon, leopard och gepard. Har haft lyckan att se dem alla på nära håll. Tillsammans med buffel, antiloper, zebror, elefanter, giraffer, noshörning och alla andra djur som hör en safari till.

 

 

 

Och om veckan i Uganda till en viss del gått i bekvämlighetens tecken, med enkla hotell och permanenta tält, vissa med eget badrum, så skulle detta komma att ändras radikalt nu när vi kommit in i Kenya. Jodå det finns utmärkta lodger inne i de stora nationalparkerna, men då de
ligger lång utanför min budget är vi från och med nu hänvisade till camping. Och jag måste säga att camping i en nationalpark har både sina fördelar och nackdelar. Det är ett oslagbart sätt att komma nära där det händer. det är bara det att det ibland händer lite väl mycket. Tilläggas ska kanske att campingplatserna i dessa parker inte är inhängnade, utan parkens djur kan fritt rumstera inne bland tälten. Vilket de gjorde! Och inte bara söta antiloper utan även buffel, elefant och hyenor gjorde nattliga besök. Efter en natt hittade vi till och med leopardspår. Vår kock fick en dag en mer "hands on" upplevelse då hon mitt på blanka eftermiddagen blev injagad i sitt kök ( nåja hydda av hönsnät och halmtak ) av en uppretad buffel. Jag lovar att hon inte alls var upplagd för buffliga skämt när vi kom tillbaka på kvällen. Å andra sidan passade samma
buffel på att jaga in av oss på toaletten senare på kvällen. Och vaktade sedan denna toalett en god stund in på natten. Varpå nattliga toalettbesök var tillfälligt inställda! Enligt uppgift skulle dock våra tält vara relativt djursäkra. Däremot uppenbarligen inte vindsäkra vilket jag fick tillfälle att uppleva någon natt senare. Tält är synnerligen obekväma att sova i efter det att de fällts ihop som ett korthus. Och nattliga reparationer efter dylika automatiska tältnedfällningar har en tendens att inverka menligt på nattsömnen.

 

Men det är sällan som något ont inte följs av något gott. Dagen därpå var det nämligen dags för en annan av resans absoluta höjdpunkter.
Ngorongoro kratern. En nationalpark nere i en vulkan. Jo, det är sant. Själva kratern med en diameter på ca 2mil är idag en fristad för alla tänkbara av savannens djur. En dag av safari här är något av himmelriket på jorden för den som gillar vilda djur. Och hade jag varit bara något lite mer religiös än jag är, skulle jag kalla det Edens lustgård. I sanning en mycket vacker plats med det bästa Afrika kan erbjuda av djurliv.

 

 

 

Så var det det där med mzungu. Mzungu betyder ”vit människa” i en postiv bemärkelse. Överallt på landsbygden hörs detta uttryck så fort man
kommer gående, och försat gången jag kom i kontakt med det var på ett barnhem i Kenya. När man reser budget i östafrika är det ofta inlagt ett eller flera besök på någon skola eller barnhem som drivs av frivilliga. Innan jag kom hit såg jag det mest som ett nödvändigt ont, men besöket på detta barnhem där vi även campade 2 nätter kom att bli en av många höjdpunkter under min resa. Att leka med dem, spela fotboll med dem, att följa dem i skola och under middag var helt fantastiskt och ett minne jag kommer att bära med mig länge. Om ni någon gång är i närheten av Nakuru, försök få kontakt med EAMO (East Africa Mission Orphanage) De visar vad man kan göra med väldigt små medel utan att någon stor
biståndsorganisation är inblandad. Jo, det religiösa (kristna) inslaget är lite får påfallande för min personliga smak, man jag köper detta vilken dag i veckan som helst i utbyte för vad de faktiskt gör för att förändra ett barns liv till det bättre.

 

 

Är nu tillbaka i Nairobbery, ursäkta Nairobi, och väntar på att flyga hem igen. Av de platser jag besökt här är nog denna stad den jag
gillar minst. Kanske inte så mycket för att den gör skäl för namnet ovan (Nairobi rankas som Afrikas farligaste stad tillsammans med Lagos och
Johannesburg ) som att det är en fantastiskt tråkig stad. Här finns inget att göra, inget att se och inte är den vacker heller.

 

Vad tycker jag då slutligen om Östafrika. För det mesta har jag älskat länderna och platserna här. Jag älskar de dåliga vägarna, de glada
människorna, de obefintliga toaletterna, naturen, djuren och landskapet. Visst kan man bli frustrerad över påstridiga försäljare av diverse souvenirer, safaris och svartväxlare. Och varför tar alla rätter alltid en timma att tillaga? Men det lär man sig hantera. Och ja, jag förstår om denna del av världen ligger utanför komfortzonen för några av oss. Men det kan inte ta bort allt gott.  Hur kan man annat än älska platser med namn som Bwindi, Mbarara, Ngorongoro och Mto Wa Mbu. (Översatt myggfloden)  Och varför inte nästa gång ni köper en flygbiljett göra det via Air Uganda. Jag lovar, de överraskar positivt.

 

Henrik ”Mzungu” Schulze


Tel: 042 - 13 95 00             E-post: mail@turretur.se             Norra Storgatan 16, 25220 Helsingborg             © Copyright Turretur             


 | Webbkarta | Logga in |